Avalanche day

Detta är en gammal, sann historia som jag skrev 1995 på engelska. Jag har försökt att inte förändra berättelsen för mycket så att den speglar hur jag tänkte då (eller inte tänkte).

Resan:
Jag och en kompis skulle tillbringa hela april i Chamonix. Vi skulle spendera en hel månad i detta paradis i de franska Alperna. Åka puder på dagarna och ha det trevligt med kompisarna på kvällarna.

Lavindagen:
Den 20e mars 1995. Detta var andra dagens skidåkning och vi hade mellan 40 och 50 centimeter puder. Jag hade glömt mina skidjackor hemma i Sverige, så jag var tvungen att åka skidor med en vindtät tröja. Jag vet ju att man inte ska åka i brant terräng dagen efter ett större snöfall, så vi höll oss nära liftarna och i relativt flack terräng. Min kompis åker bräda och jag alpint. Han hade inte vaxat sin bräda på väldigt länge och liften hade ett uppvärmt transportband som man stod på. "Vem bryr sig?" säger ni. Jo, vattnet från transportbandet fastnade på undersidan av hans snowboard och frös fast på vägen upp. Han var tvungen att hacka bort isen varje gång vi vi kom upp och pudret väntade medans vi blev mer och mer frustrerade. Han ville ta liften ner till byn och fixa snowboarden och jag ville stanna och åka puder. Vanligtvis tar man liften ner från Brevent, men jag ville åka skidor så mycket som möjligt så vi kom överens om att ta en säker väg ner, på skidor. Vi åkte till den första nerfarten, kallad "Charles Bozon" efter en känd fransk skidåkare (som slutade sin karriär där). Denna dagen var det förbjudet att åka ner där. Det är ganska ovanligt i Frankrike, men det fanns en bra orsak till detta. De höll på att säkra den delen med sprängmedel etc. Vi ville ju inte hamna i någon lavin och vi ville inte heller bli av med våra liftkort redan på den andra dagen, så vi vände om för att leta efter en annan väg ner. Halvvägs ner mot tidigare nämnda lift fann vi en väg ner. Denna gången fanns inga skyltar som sa att det var farligt, förbjudet eller något liknande.

Problemet var bara att det var ganska brant och "något" sa mig att det inte var bra, så jag sa "Nej, det är ingen bra idé!". Min kompis, som var frustrerad, var dock ganska bestämd. Jag sa nej en gång till. Tredje gången han frågade så tänkte jag, "Jag har ju varit här förut och spenderat mycket tid här. Jag känner till området och om min kompis, som var i Alperna för första gången, vill åka ner här så varför skulle inte jag göra det? Jag kan ju inte säga nej tre gånger..."

Nedfärden:
Vi bestämde oss för att åka ner. Misstag nummer ett.

-Okej, sa jag. Det är några saker vi måste tänka på. Vi måste åka en i taget och hålla oss nära någon av sidorna.

Sluttningen vi skulle åka var ca 40-50 meter bred och gick ca 300-400 meter ner genom skogen. Backen var lite lätt rundad som en halfpipe och det kändes inte säkert att hålla sig i mitten.

-Men det är ju inte lika brant i mitten, svarade han.

-Ja, det är ju sant, svarade jag.

Misstag nummer två. Åk aldrig ner i mitten under sådana här förhållanden. Om du åker nära någon av kanterna så är det mycket större chans att du ska kunna fly undan ut i skogen.

Jag skulle precis starta. -Det kommer att rasa en massa snö runt omkring mig när jag åker, men det är helt normalt, sade jag. Misstag nummer tre, men jag vet inte om det hade ändrat så mycket egentligen.

Jag började åka. Snön var perfekt. Vädret var perfekt. Allt var ... Det var en bit kvar till kanten fortfarande, där den riktiga åkningen började. Jag körde rakt ner i fallinjen och byggde upp lite fart. Det var då som den första lavinen startade, men ganska långsamt först. Jag visste inte om detta. Min kompis såg det men eftersom jag sa att det var ok med lite snö så sa han ingenting. Det började bli brantare och jag hade fått upp lagom med fart. Jag gjorde min första hoppsväng. Snön var verkligen helt perfekt (Men det är aldrig värt en chansning). När jag tog min andra sväng, fortfarande i "luften", såg jag en svart blixt. Det kanske verkar märkligt men det såg precis ut som en åskblixt förutom att den var svart. Det jag såg var när ytan, det senaste pudret, släppte och började rasa neråt.

Mitt vokabulär försvann lika plötsligt som lavinen startade. Jag kände att det var läge att säga något, men det enda ord som kom fram var ordet "SHIT". Jag vet att det finns väldigt många bättre ord att välja som sitt sista ord här i livet. Men jag tror att det var ett av de bättre just då. Speciellt med tanke på mitt begränsade vokabulär.

Lavinen:
När jag åter fick tryck på skidorna var min plan att ta mig ut åt sidan så fort som möjligt. Jag riktade mina skidor åt höger men själv förflyttade jag mig bara rakt neråt. Jag rörde mig lika fort som snön och det spelade inte någon roll vart mina skidor pekade. Det var ganska mycket snö. Den gick upp till midjan som högst, men sedan gick den ner igen tills det var strax över knäna.

-Wow, sade jag. -Min första lavin. -Cool.

Det var då den andra snöfronten kom. Det var den som släppte precis i början av åket och som min kompis såg. Han trodde att det var ok. Jag hade ju trots allt sag att det var normalt.

Den andra snöfronten träffade mig i ryggen och den täckte hela mig. Jag lutade mig bakåt med armarna rätt ut och försökte hålla mig upprätt samtidigt som jag försökte ta mig åt höger.

Vid denna tidpunkt, när jag inte såg något och färdades neråt i något som kändes som en hög hastighet, så tror jag att jag blev lite nervös. Jag hade egentligen inte tid att tänka så mycket, men jag kommer ihåg att jag undrade var jag skulle hamna? Skulle jag hänga med lavinen ända ner till skogen längre ner?

Plötsligt så började snön att försvinna eller sjunka undan. Jag såg träd och lyckades till slut att komma ut på sidan och stanna bakom ett träd. Jag tittade upp och såg min kompis. Han hade blivit lite nervös när jag försvann. Så vad sa jag till honom?

-Min första lavin, ropade jag upp till honom med armarna upp i luften. Lite senare så vände jag mig neråt för att se vad som hände med lavinen. Jag blev faktiskt lite förvånad och tyckte faktiskt att den var mycket större än jag trodde den skulle vara när jag såg den rasa ner och in i skogen.

Vi ville inte åka ner längre, eftersom man kunde stöta på liknande sluttningar längre ner, så jag fick börja klättra upp. Det var långt, varmt och soligt så det tog lite tid. Jag gissar på att jag hade ca 100-150 meter upp till toppen.

Senare samma kväll så köpte jag en flaska Champagne eftersom vi var i Frankrike. Självklart skulle det firas att man överlevt en lavin.

Sensmoral/efteråt:
Det är roligt eller dumt, men jag blev mer uppspelt när jag såg att jag hade glömt mina skidjackor än jag blev av lavinen.

Gör inget som du tror är farligt eller när magkänslan säger att du ska låta bli.

Lita på din egna intuition.