Vattenhopp

S å var det ”äntligen” dags att ta pendeln och bussen ut till Lidingö och Bosön för att träna in lite olika skidhopp.
Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att tro på alla lyriska uttalanden som stod på hemsidan. Verkligheten skulle dock visa sig stå upp till förväntningarna.
Normalt är jag ingen stor hoppfantast i vare sig vatten eller på snö. Kan inte komma ihåg om jag hoppat från 5:an ens. På snö har jag dock gjort några ganska stora hopp i både offpist samt pist.
I ’yngre’ dagar så kunde jag inte med att hoppa kortare än de andra vilket ofta resulterade i motsatsen. Dvs alldeles för långa och höga hopp. Jag tror att det är därför som jag inte hoppar så mycket numera. Dock hoppar jag lite då och då men mest enkla hopp samt en del högre dropp när det finns mycket puder.
Således tänkte jag nu ta mod till mig igen och lära in några trick inför vintern och se till att komma igång med hoppandet.
Största anledningen till besöket var att träna in Helikoptern men också kanske en och annan volt. Tiden gick dock väldigt fort och jag fick inse att man behöver mycket mer tid för att bli grym på Helikoptern m.m.
Jag kände inte av någon nervositet ännu och vattnet var i alla fall varmt vilket medförde att ett faromoment var ur vägen.

V i anlände till Bosöns träningscenter ca 09:00. Jag hade tyvärr glömt alla kartor, vägbeskrivningar och telefonnummer hemma. Vi hittade till vaktmästarens kontor när mobilen ringde och Daniel undrade var vi var. Vi hade, enligt Daniel, hamnat ”Helt fel”. Efter en kortare vägbeskrivning lyckades vi hitta ner till Sjöbastun bakom Sommartorpet där Ida och Daniel mötte upp.
Efter att ha plockat åt sig pjäxor av storlek större, skidor, avkortade stavar, hjälm, våtdräkt och flytväst så var det bara att börja klä om. Innan man tog på sig pjäxorna så var det plastpåsar på fötterna som gällde. Inte pga bakterier etc utan för att minska friktionen så att man skulle lyckas få på sig dem.
Vi snabbvallade skidorna med Liljeholmens värmeljus, eller snarlik produkt. På nätet hade jag sett att proffsen använde Skona diskmedel, men det var tydligen inget för oss.
Sedan var det dags att plocka med sig prylarna och bege sig till hoppen. Jag lyckades fortfarande hålla tillbaka nervositeten som bara väntade på att hoppa fram. Det kändes som om det vore bäst att klara sig utan denna belastning också.

N är vi hade kommit fram till backarna så hade vi hunnit bli rejält varma. Sommarvärmen höll i sig även om molnen tornade upp sig i horisonten. Innan förmiddagen var över skulle vi uppleva sol, regn och även åska.
Backarna och hoppen visade sig vara så stora och brutala som väntat.
Vi gick ner till ’lilla hoppet’ och tog på utrustningen. Innan man hoppar så skulle man känna på hoppet och ’kicken’ genom att ta lagom mycket fart så att man kom upp på hoppet men inte över kanten.
För att få hoppa så skulle man 3 till 4 gånger ha kommit så långt upp på hoppet så att skidspetsarna kommer över kanten. Kroppen skall hela tiden vara lodrät mot markplanet och INTE vinkelrät mot hoppet. (Om man inte vill göra en bakåtvolt. Dock inget bra nybörjarhopp.)
Jag tror att det var under en av dessa övningar som lite nervositet sipprade fram. Speciellt när skidspetsarna kom oroväckande högt upp.
Värmen började verkligen göra sig påmind. Detta gjorde i sin tur att det annalkande hoppet kändes lite mer välkomnande med sitt svalkande avslut i Östersjöns vatten. Jag lyckades dock få Daniel att spruta lite kallt vatten över mig några gånger så att väntan blev lite mer uthärdlig.

S å var det dags att hoppa. Jag kände dock att jag behövde testa kicken även en 4:e gång, vilket fick Daniel att tro att jag försökte undkomma min plats som först i kön. Jag lyckades dock ta mig förbi Patrik till min plats i Pole Position och det gröna strecket i hoppbacken som markerade gränsen för nybörjare.
Nu började nervositeten ge sig till känna. Jag har verkligen respekt för höjder. Har hoppat mycket högre på snö, men då brukar det ju gå neråt i landningen. Det kändes som om ett misstag nu skulle kunna vara fatalt. (Det var således inte helt rätt tankar som rörde sig i mitt huvud inför hoppet.)
Jag kan sammanfatta hoppet med att det var lite läskigt och att det var skönt i vattnet. Det var dock inte läskigare än att jag flera gånger tog två trappsteg i taget för att komma upp och hoppa igen.
Simma med skidor och stavar var inte det lättaste. Skidorna upp på ryggen fungerade dock bra även om det känns knasigt i början.
Se filmen med mitt första vattenhopp nedan.
Första hoppet

J ag fick även till någon hyfsad ”spread”. (Kan man dock träna på snö utan problem, men det gjorde att man fick lite känsla för hoppet.)
Det var faktiskt lite lättare att hoppa när man gjorde ett trick.
Spread

U nder dagen fick vi besök av en svensexa där två personer hoppade. Mycket publik blev det, men det spelade faktiskt ingen roll. Alla smilade och jag hade fullt upp med hoppningen.
Det blev runt 12 hopp på förmiddagen innan det var dags att byta om för lunch som intogs på restaurang på Bosöns träningscenter. Maten var klart godkänd!
På eftermiddagen så blev det förs 2-3 uppvärmningshopp och sedan 6 stycken helikopterhopp.
Helikoptern var väl egentligen den största anledningen till att jag åkte hit.
Det gick ganska bra. Hopp 2 och 6 kändes bäst. Kändes skönt att titta på hoppet från ’fel håll’ mitt i hoppet.
Se filmen med en av de bättre helikoptrarna nedan. Tror att jag startade rotationen lite tidigt i uthoppet. Något att jobba på.
Helikopter

D aniel hade upprepade gånger sagt att dagen skulle avslutas med ett eller flera hopp från det stora hoppet. Det fanns inte med i min begreppsvärld och jag ignorerade mer eller mindre dessa uttalanden.
Plötsligt började det större hoppet att vattnas och Daniel tyckte att jag kunde känna på kicken några gånger. (Precis som man skulle göra innan man fick hoppa på det lilla hoppet.)
Ok, jag förstod väl att detta mycket väl var ett trick för att få mig att hoppa. Tänkte dock att det inte kunde spela så stor roll. Han kanske slutar ”tjata” om jag testar lite.
Så småningom stod jag brutalt högt upp ovanför det stora hoppet. (Som numera tydligen var grabb-hoppet medans det ”lilla” var tjej-hoppet!?)
Detta efter en massa ologiska övertalningar såsom:
Det är bara 1.5 meter högre än det ”lilla” hoppet. (Läs ”Ca 30 % högre än något högt”)
På vägen upp hade jag iakttagit att en del av backen inte var ”blöt”. Tänkte inte så mycket på det. När jag hade gått igenom mitt liv några gånger så satte jag fart. Det kan ha varit den tidigare nämnda ”torra fläcken” som fick mig att få lite bakvikt strax innan hoppet. Jag överkompenserade framåt, för att inte ”förolyckas”, och fick överge min planerade ”spread” mot ’flaxande fågeln’.
Efter mycket övervägande så har jag lagt upp även detta hopp som kan avnjutas nedan.
Stora hoppet

Den som läser detta vill säkert ha en liten resumé av hur jag uppfattade denna dag på Bosön.

Resumé:
Det var verkligen jätteskoj, men även lite läskigt. Kände flera gånger att hjärnan slutade fungera vid avhoppet. Vill snart tillbaka och se om den fungerar bättre nu och försöka lära mig mycket mer och bli mycket säkrare.
Får väl se hur det blir med stora hoppet i framtiden. Det ”lilla” hoppet lär väl kännas mindre nu i alla fall.

Filmning:
Ida Råsten (Framtida proffsfotograf? Kanske om hon får jobba med bättre material.)

Skador:
Enligt Daniel och Ida så har de inte haft några skador i samband med aggressiv kontakt med ytan. (Jag har dock extrem respekt för dessa höjder.)
De har haft en del skrubbsår från underlaget och någon som skurit sig lite på stålkanter. (Grab?)
Enbart två personer har vägrat att hoppa!


Imponeringsfaktor:
Stor!
Det lär vara nästan omöjligt att imponera på Daniel dock, med hans bakgrund. Det lät emellertid som om han hade imponerats av deras äldsta hoppare som var en 60-årig kvinna. Hon hade fått detta i present av barn och barnbarn. Respekt!
Daniel verkar drivas av en passion att se folk utvecklas och troligtvis också se hur otaliga mungipor fastnar uppe vid öronen. Jag väntar fortfarande på att mina skall komma ner igen. (2006-08-02)

Fakta hopp:
(Mer detaljerad information på http://www.vattenhopp.se/)
Lilla hoppet: 4.5 meters höjd över vattenytan.
Stora hoppet: 6.1 meters höjd över vattenytan.
Naturligtvis var det lågvatten när vi var där.

Förberedelser:
Träna benen – alltid bra inför skidåkning och alla trappsteg. Skall göras inför vintersäsongen också. Glöm inte stretching.
Träna upp känslan för höga hopp – detta hann jag aldrig med. Vet inte om det hjälper något, men det kan inte skada. Gör några hopp med fötterna före nedför 3:an och 5:an för att känna på höjden.
Läs igenom lite gamla nummer av ”Åka Skidor” och försök träna på eller memorera några trick från de hoppskolor som finns med där. Testa från enmeterssvikten, bryggan eller kanske 3:an. Vissa trix kan man träna på vardagsrumsgolvet. Se till att inte slå ner massa värdeföremål bara. (Lätt hänt)
Memorera några enkla trick också som du kan träna på i början när du lär känna hoppet.

Efteråt:
Stretcha!
After Ski – ta alltid chansen att fixa lite afterski. Du har ju åkt skidor!

Ta med:
Vägbeskrivning, busstider och telefonnummer.
Badbyxor och handduk.
Kamera/filmkamera/hjälmkamera och eventuellt ett stativ eller en kameraman.
Vattentät påse som man kan lägga saker i om det börjar regna.
Vattenflaska med vatten.

Positivt:
Mottagandet och instruktörernas positiva bemötande.
Servicen med allt från utrustning, lunch, filmande osv.
Bra filmning av Ida!
Bra instruktioner av Daniel. (Även om man inte alltid var helt mottaglig.)
Bra övertalningsförmåga av Daniel. (Och Ida)
Skoj som sjutton!

Negativt:
Egentligen inget. Visst, pjäxorna satt sådär, men det spelar ju mindre roll. Sjöbastun/utrustningsboden/omklädningsboden har sett bättre dagar men andas rustik och genuin skidåkarkänsla.
Träningsvärk i nackmusklerna några dagar efteråt. Kan avhjälpas med annan landningsteknik.